torsdag 7 juni 2018

Dags att avsluta denna resa,
som verkligen inneburit en resa bakåt i tiden. Och som väckt en hel del tankar, vilka gjort att nattsömnen blivit lite sämre än vanligt emellanåt. Men det har det varit värt! 

Från Kiruna körde vi så söderut igen på E10, för att sen svänga av på E45 mot Karesuando.
Vi stannade först till i Svappavaara, för att ta oss en titt på Ormen långe och skolan. 
Skolan där jag arbetade en dag i veckan. Minns inte så mycket av själva jobbet, men en annan sak fastnade desto djupare. Det en pappa sa till mig vid kaffet efter ett föräldramöte: "syslöjd var då inget för grabbarna här uppe, de skulle ju vara på fjället och jaga"......  

Gruvan i Svappavaara var klar 1965, och då behövdes mer bostäder för den kraftigt växande befolkningen. Ormen långe (ca 200 m långt) var första delen av ett stort stadsplaneprojekt, som kallades Ansikte mot söder, och som var ritat av Ralph Erskin.
Men det visade sig att Ormen långe inte alls var lika lång som under åren vi bodde däruppe. Vi pratade med en man som bodde i samhället, och som berättade att numera var halva huset rivet. 
Något annat som var rivet, var det speciella huset, som låg vid infarten till samhället, när vi kom dit första gången. Huset som nästan fick mig att vilja vända tillbaka.... Det var ett vindpinat grått hus, utan tillstymmelse till färg, och med ett långt taktäckt "däck", ungefär som i gamla vilda västernfilmer.

Sen närmade vi oss Vittangi, skulle vi känna igen oss? Hur kom det sig att vi hamnade ändå här uppe i norr? Anledningen till det var att det då var en betydligt kärvare arbetsmarknad för lärare. Min man, som också är lärare (matte, fysik, kemi), sökte över 40 tjänster i hela Sverige, från Ystad upp hit till Kiruna kommun. Detta var den tjänst han fick......

Första huset vi bodde i var det inte svårt att känna igen, även om nu folktandvården inte fanns kvar där den låg på den tiden. Nu fanns den i en nybyggnad som även innehöll vårdcentral och äldreboende.
På övre våningen i huset fanns 2 st 5-rums lägenheter där tandläkarna bodde. Och inklämt mellan dem låg en liten 2-rummare, där hallen samtidigt var kokvrå, och där även dörren till badrummet fanns.Där skulle då vi bo...... Flyttkarlarna undrade lite försynt, om de skulle ställe vårt bohag på trottoaren 😊, så litet var det.  Behövde någon komma in genom vår lägenhetsdörr, samtidigt som skärbrädan användes, så måste den först tömmas och skjutas in......B var vårt sovrumsfönster och A var fönstret i vardagsrummet. Sovrummet var så litet så knappt 2 sängar fick plats, och då gick inte dörren att stänga....... Och var i hela fridens namn skulle vi kunna placera en spjälsäng om några månader, skulle vi bli tvungna att skaffa våningssäng.....? 
En fördel med boendet var, att vi lärde känna tandläkarna, och fick akuthjälp med rotfyllning av en tand en söndag.
Vi fick dock hjälp av skolledningen att ganska snart hitta en större och mer lämplig lägenhet för en barnfamilj. Fast rektorn tyckte att vi skulle bygga hus, han var även husförsäljare 😊. Men det gav vi oss inte in på, var ju osäkert hur länge vi skulle bli kvar så långt uppe i norr.

I detta hus fick vi så hyra övervåningen, 3 rum och kök, och badrum med fönster på gaveln, större än vad det var nu. Kände mycket väl igen gatan, och gissade först att det var detta hus. Medan vi gick där, så kom jag på att husägaren hette Hansson. Ett par hus därifrån var en man ute i trädgården, och han kunde bekräfta att det bott en Hansson i detta hus.
                    Andreas är här ute på gården, och man ser ju att uthuset finns kvar.
Som jag mindes det, så fanns det just inte några hus på andra sidan gatan, men det gjorde det nu. Här har han klättrat upp och står framför vårt sovrumsfönster.
På väg mot huset där vi bodde den längsta tiden där uppe, så passerade vi skolan. Nu hade den blivit gul, och var numera Folkets hus. Redan då för 45 år sedan så fanns det även skolbyggnader i tegel, dessa hade nog blivit lite fler nu. Vinkelrätt ut från det gula huset (till höger längs med Centralvägen) fanns då även en brun mindre byggnad med bl.a. en gammal textilsal. När skolledningen hörde att jag var textillärare, fick jag några timmar i veckan med "Fritt valt arbete" i textilslöjd, fram t.o.m. oktober. Vårt barn förväntades komma i början av november...... Det jag minns från dessa timmar, var att det var trångt i salen med 19 elever, som nästan satt på varandra. En elev råkade sträcka ut en arm, varvid en symaskin for i golvet...... Många elever pratade helst meänkiele (tornedalsfinska).....som ju jag inte förstod ett ord av.
Här vid stranden till Torneälv hade jag växtfärgnings kurs med 2 grupper veckan innan skolan började andra året. En grupp på fm och den andra på em. På vägen ovanför for många turistbussar, med framförallt tyskar på väg mot Karesuando och finska gränsen eller därifrån.
Det hände att bussarna stannade på vägen och vi fick besök av turisterna, som undrade om vi kokade fisk 😊.
Det andra året hade jag ju sån tur, att en av textillärarna flyttade från orten. Varför jag fick tjänsten jag sökt överflyttad från Jukkasjärvi hit till Vittangi. Hade också en kvällskurs i lappteknik, fast på den tiden hade jag knappt börjat med det själv. Kursnamnet "Lek med lappar" var väl kanske inte det bästa här uppe 😊. Men som jag minns det blev kursen ändå fulltecknad.....
 Kyrkan ligger så vackert alldeles intill en sjö. Och den var tydligen renoverad året innan vi kom dit, upptäckte jag vid detta besök.
 Konsumaffären är sig lik..... Däremot ser det tomt ut i affärslokalerna på andra sidan gatan. Där i presentaffären frågade expediten vid ett tillfälle innan vi flyttade, om jag kanske  behövde tyg till nya gardiner, när jag nu snart skulle flytta 😊 Jag, som var uppvuxen i en relativt stor stad (Örebro), fick där och då lära mig att man höll koll på de inflyttade, lärare, tandläkare och dylika.
Lärde känna bl.a. en kvinna från Göteborg (B), som hade en son jämnårig med vår  Vi brukade någon gång i veckan ta med sönerna ut, och sedan fika hemma hos varandra.
På vintern var det sparklåda som gällde.
Efter träffen med mina kurskamrater i Umeå, hade jag lite mailväxling med en av dem. Hon (E) berättade då, att hon hade en bekant från Vittangi (A), och undrade om jag kanske kände hennes föräldrar. Först kom jag inte på vad kvinnan hette i efternamn, men när E berättade vad hennes bekant hette, så började minnena komma tillbaks. När jag då svarade henne, att det nog kunde stämma, och att jag visste att hon avlidit några år efter att vi flyttat därifrån, så bekräftade hon (E) att det hade denna A´s mamma gjort. Kunde ännu inte dra mig till minnes vad sonen hette..... Men någon timme senare slog det mig, att han hette Hans. Fick då bekräftat att denna A, har en bror som också heter Hans. På så vis fick jag veta att denne Hans numera är fotograf. Ibland känns världen bra liten.....😊

Det blev 2 härliga år här uppe, år som jag inte vill ha ogjorda! Det var en fin liten by att bo i. Härliga vårvinterdagar när man åkte ut med skidor på älven med sonen nerbäddad i pulka.
Det som var svårt att vänja sig vid, var mörkret under vintern när det var ljust bara någon timme mitt på dagen. Det var dock fortfarande lite svårt att hitta en tjänst för mannen i matte, fysik och kemi. Då sökte han i stället en tjänst som musiklärare. Vilket gjorde att vi lyckades få varsin tjänst på samma skola i Ludvika. Efter ett år där fick han så äntligen en mattetjänst, men på lite pendlingsavstånd. Efter 2 år i Ludvika, så blev det då Eskilstuna, med tjänst i de rätta ämnena. Och här har vi nu hunnit bo i 41 år,

3 kommentarer:

elis abet sa...

Kul att läsa hälsar Elisabet I Järfälla

annicka sa...

Min första tanke när jag läser om alla era tjänster på olika ställen är att skam den som ger sig... och den andra är att HUR har det kunna bli så annorlunda mot nu när varje kommun skriker efter lärare!!!
Ja nog har ni haft många brokiga upplevelser under ert lärarliv!

Kerstin sa...

Tack för att jag fick följa med på din resa bakåt i tiden. Härligt att bådexse och läsa.
Blev lite nostalgi här.😁 När jag var liten åkte vi vart är på semester i vårt land. Och var sommar gick bil och tält upp till Norrland och Lappland.
Kram Kerstin