Dags för ytterligare en resa.....

men denna gång i Sverige och delvis bakåt i tiden.

Vi startade söndagen den 20 maj, och första målet var egentligen Umeå.

Men dit är det drygt 65 mil härifrån, och jag hade en tid att passa där kl. 15 på måndag. Så vi stannar till i Ullånger över natten. Då har vi endast ca 16 mil kvar, och kan hinna leta reda på de ställen vi bott på i Umeå under åren 1971-1973. Det bör väl vara ganska enkelt?😊

Det hade varit enklare om vi hade kommit ihåg adresserna.......

Första terminen hyrde vi ett radhus på Mariehem, ägarna skulle bo och arbeta i Paris ett halvår.

Nu är det så, att området hade hunnit växa och ändrats under åren som gått, och alla hus där är vita......Radhuset liknar i alla fall det på bilden..... Vårterminen blev det studentrum i korridor för min del (och för Hans under helgerna). Han gjorde praktiktermin på annat håll. 

Sen var det dags för studentlägenhet på Ålidhem. Så småningom kom Hans på att adressen var Stipendiegränd, och då blev det ju lite enklare.

Men även där hade området förändrats och förtätats. Det dröjde ett tag innan vi hittade huset som var grått nertill. Många hus hade tegel ända ner. Men skam den som ger sig..... Där på hörnan är den ju! Men då fanns det inte något dagis inklämt mellan husen.

När jag var där, kom jag inte ihåg var det lilla, låga fönstret satt i lägenheten. Men nu kom jag på, det var ju badrummet! Köket och sovrummet hade fönster åt andra hållet. Minns att det i den nedre delen av vardagsrumsfönstret, så småningom hamnade ett insynsskydd i orange makramé. Det var mycket gult, orange och brunt på den tiden..... Det kom också upp en slags avskärmning i orange träspån mellan skrivbord och sittdel i vardagsrummet 😊

Det som fick oss att göra den långa resan norrut, var egentligen inte att söka upp våra tidigare bostäder, men det blev en mycket trevlig "sidoeffekt"! Anledningen var att träffa mina kurskamrater från textillärarutbildningen i Umeå under åren 71-73. 45 år sen, och jag har inte haft någon kontakt med någon av dem sedan dess...... Men 4 stycken ur den andra gruppen har träffats minst 1 gång /år sedan utbildningen. De allra flesta har blivit kvar i Västerbotten/Norrbotten. Vet att vi är 3, som bor längre söderut, Helsingborg, Gotland och så jag här i Eskilstuna.

Klockan närmade sig 15. Dags att söka upp det gamla seminariet..... Medan jag umgås med dem, ska Hans besöka några släktingar och besöka sin barndoms Västerbottniska platser.

Måste erkänna att jag från början hade svårt att hitta namnet på alla...... Men de 2 övriga som var med och som gick i min grupp kände jag igen, plus någon/några till. Men efter tid tillsammans, så kändes det som att de flesta såg ut som 1973...... Så roligt det hade varit att ha en gruppbild av dem också!

Vi började med att titta in i "våra" gamla lokaler. Där huserar nu Folkuniversitetet och Balettakademin. Inte mycket var sig likt, förutom rummet här ovanför och aulan innanför dörren. Där hade vi konsthistoria.......

Nere i källaren (till vänster) på bilden där vi står, hade vi tvättkunskap, där var nu keramikrum.

Efter att ha gått runt här, så åkte vi iväg till campingen där vi skulle bo ett par nätter i några campingstugor. Mycket prat och minnen blev ventilerade medan vi fixade mat tillsammans.

Sedan fortsatte vi att prata och titta på gamla bilder......

Nästa dag började vi med att besöka Västerbottens museum där vi tittade på 2 utställningar, dels "En sagolik skola", samt en om textil, där jag tog några bilder.

 Här kunde den som så ville prova på att jobba med olika material och i olika tekniker.

Efter lunchen här for vi vidare till den nya lärarutbildningen. Där blev vi guidade av en av de undervisande lärarna i de mycket ljusa och fina lokalerna. Sen blev det fika på "Nya konditoriet" (Umeås äldsta) där vi ofta brukade "hänga" på fredagseftermiddagarna.

Sista kvällen åt vi en god middag på Teatercafeet (TC). 

Efter frukost och packning dagen efter skildes vi åt. Så roligt det blev att återigen träffa dessa studiekamrater, mycket prat, minnen och skratt blev det dessa dagar!

Och Hans och min resa fortsätter norröver för att återse andra platser vi bott på..... 

Japan   lite sammanfattning   inlägg 17

Känns som att jag börjar ha lite bättre koll på vad jag egentligen upplevt i Japan, efter att ha skrivit inläggen och gått igenom alla bilder.

Researrangören vi åkte med var Temaresor. Och vi är så nöjda med upplägget av resan, och med vår mycket kunniga svenska  guide! Bra variation av guidade turer och ”egen tid”. Under hela resan var även en japansk guide med, som mest såg till att det praktiska och alla tider fungerade.

Men när han ibland skulle informera oss, så var det inte lätt att förstå hans engelska…..
Vilken tur att vi inte reste med en arrangör som enbart använder inhemska guider😊

                      Detta var de orter på huvudön Honshu som vi besökte.

                            Lite olika intryck i form av bildcollage.

Människorna oftast väldigt strikt klädda, och skolbarnen i skoluniformer. Vanligt var också att se dem med munskydd (ses på sista bilden). Anledningen är inte att luften på något sätt är dålig, utan att de vill försöka undvika att smitta sina medmänniskor. 

     Det var inte bara luften som kändes ren, utan man såg aldrig någon nedskräpning

                    Vackra blomsterarrangemang är de ju kända för.

Klippa gräs tycks inte behövas, man använder mossa i stället, gärna ihop med stenar eller något annat.

                                      Och på sina håll var nog det tur.....

Kanske inte våra stora bergtallar blivit nersågade, om jag hade sett hur de stöttar och formar sina träd…… men i år är det nog dags för den sista ändå.

                                           Fina sätt att skärma av och rama in.

Över till lite olika mönsterdetaljer.

Krysantemum är symbol för kejsarmakten, som efter andra världskriget, inte längre är gudomlig.

En del känns bekanta från sashikomönster och EPP (english paper piecing, clamshell).

I alla de större städerna vi var i, så var ju järnvägsstationerna mycket mer än enbart stationer.

Ingen risk att behöva vara törstig någon längre stund 😊 Dryckesautomater fanns lite varstans. Om man skulle råka bli röksugen, så gällde det att söka upp ett tillåtet ställe, för på allmänna platser var det förbjudet.

Jordskalv och jordbävningar är ju inte ovanligt i Japan, turligt nog slapp vi undan. Även om jag tyckte att golven vibrerade på nästan alla hotell. Och jag var inte ensam om den känslan hörde jag. Kan det ha berott på allt resande?

Man behöver inte frysa om rumpan på toaletterna, sitsarna har värme, om man så vill. Och så fort man satte sig på sitsen började det rinna lite vatten. Ingen utanför dörren ska ju behöva höra vad man gör där 😊 Fanns även andra funktioner att välja bland. Låsbara paraplyställ såg jag på flera ställen, även om inte alla var lika snygga som detta utanför Miho-museet.

Japanerna tycks vara väldigt disciplinerade, man ställer sig i kö när man väntar på grönt ljus i gatukorsningar och tåg t.ex. Man tycks ha ett mycket stort intresse av spel av olika slag, därav alla Pachinko-hallar. En del av dessa är tydligen knutna till maffian som finns i Japan. Något annat som är knutet till maffian, är tatueringar. Dessa sitter dock på ställen som inte syns med vanlig klädsel. Så tatueringar ser man inte alls i gatuvimlet.

 Om man har tatueringar, så är man inte välkommen på Onsen, de allmänna baden med varma källor. Kanske något att tänka på om man tänkt sig resa dit, och besöka sådana badanläggningar 😊

Dag 11    Osaka      13 april     inlägg 16

På väg mot Osaka slog jag för första gången upp vår reseguide om Japan😊 Vad ska vi kunna hitta på under dagen, inga gemensamma utflykter längre……

Osaka är Japans tredje största stad, och kanske den mest västinfluerade staden i Japan, känt för mat och shopping. Varför vi kom dit, var för att vi nästa dag skulle flyga hem därifrån.

Vi kom ganska tidigt på fm till Osaka, för tidigt att checka in. Men vi fick möjlighet att lämna in vårt handbagage, där våra stora väskor redan fanns (dittransporterade från Kyoto).

Det visade sig senare att vi fått ett rum på 14:e våningen.

Sedan promenerade vi tillsammans med reseledaren till den livliga gatan Dotonbori-Dori med en massa restauranger och skyltar.

                    På väg dit låg de stora välkända märkena som ett pärlband.

                            På Dotonbori-Dori var det verkligen livligt.

                            Otroligt många matställen att välja bland!

Kände inte för att prova ”fuga”  blåsfisken, som kan vara dödlig om den rensas felaktigt. För att få servera den måste kockarna ha specialutbildning.                    

Vårt val blev Goza ytterligare en gång. Nu som riktig snabbmat. Vi hade planer för eftermiddagen…..

...........att ta oss till Umeda Sky Building. Det är 2 höga kontorsbyggnader, vars 2 översta våningar är hopbyggda med en plattform med utsiktsmöjligheter över staden.

Upp åkte vi hiss hela vägen, men ner blev det först rulltrappa en bit, som i en inglasad ”tunnel”, ganska brant. Kändes häftigt! Men det var nog skönt att det var hiss sen, även fast den var som en ”glasbur”.

Det var en hel del byggnadsarbeten i området, men närmast byggnaden såg det ut så här.

                          Det fanns även grönska runt ikring.

                            En del av vyerna uppifrån utsiktsdäcket.

Om man i stället för att titta ut över Osaka, tittade på innerväggarna, så fanns där en hel del (närmare 50) bilder av fantastiska byggnader runt om i världen, och från olika tidsepoker.

Exemplen här ovanför: Cheopspyramiden vid Giza (Egypten), Karnak obelisken (Egypten), Tornet i Babel (Mesopotamien),Minareten i Samarra (Irak), Machu Picchu (Peru), Moskén i Agadez (Niger), Taj Mahal (Indien), Notre Dame (Frankrike), Einstein tower (Tyskland), World Trade Center (USA), Apolloprojektet (USA).       Sedan fortsatte det med skisser över Umeda Sky Building och hur de tänkte sig att människor skulle kunna leva och odla i rymden i framtiden.

Vi kände oss båda mycket nöjda med besöket här, som innehöll mer än vi kunde tänka oss.

På kvällen blev det sen en gemensam buffémiddag på hotellet.  

Dagen efter blev det tidig frukost och buss ut till flygplatsen för hemfärd efter en mycket lyckad resa! Här i Osaka knöt vi "ihop påsen" med gamla historiska byggnader och företeelser, och en liten blick in i framtiden.

Dag 10    Hiroshima      12 april     inlägg 15

Bussen tog oss till ett ställe vi nog aldrig hittat själva….. Till en byggnad där vi fick gå flera våningar upp. I min Japanbok står om ett ställe i Hiroshima som har 23 olika matställen i flera våningsplan, där alla specialiserat sig på samma rätt. Förmodligen var det väl där vi var😊

 Väl där kom vi in i en lokal där många olika småföretagare serverade samma typ av mat. Fast enl. matsedeln jag såg på väggen, så kan nog fyllningen variera. På alla ställen fanns det en stor stekhäll i L-form, och på sidan om dem bänkar att sitta på. Vår grupp bestod av 23 personer (varav 2 reseledare), så många fick inte plats hos samma företagare, så vi blev uppdelade på 2.

Okonomiyakin vi serverades smakade mycket bra! Skulle gärna äta det fler gånger! Det var som dubbla pannkakor med fyllning, tror det var nudlar plus malt kött.

Enligt samma bok så är det främst Hiroshima och Osaka man förknippar med denna maträtt. Just den med nudlar är tydligen en Hiroshimavariant.

Allt i Hiroshima var inte dystert. Detta lekfulla område fanns i närheten av matstället.

När alla ätit färdigt så åkte vi vidare med bussen ut mot ön Itsukushima, som ligger lite utanför Hiroshima. Ön är nog mer känd under namnet ”Miyajima” ”helgedomsön”.

Det är en glest befolkad ö, men den har en mycket känd helgedom, ”Itsukushima Shrine”.

Det är framförallt den stora röda Toriporten som rankas som ett av Japans 3 största skönhetsupplevelser. När det är högvatten så står porten helt i vattnet och likaså helgedomen som är byggd på pålar. När vi var där var det dock lågvatten.

Innan vi gick iland varnades vi för att bära papper och ätbara saker i händerna, för på ön strövar hjortar fritt omkring. De har blivit så vana vid alla människor som kommer, så de kan vara närgångna.

Itsukushimatemplet grundades redan 593. Den första Toriporten byggdes här på 1100-talet. Men den nuvarande är från 1875. Ön finns med som ett världsarv på UNESCO´s lista.

Här är det lågvatten, så man kan gå ända fram till Toriporten. Även vid denna helgedom finns saketunnor och fastknutna böner.

Buddismen fanns även här representerad i form av en 5 vånings pagod.

Det fanns en berättelse knuten till den enormt stora träsleven. Om jag nu minns rätt, så var de så att risskörden hade slagit fel, så det var väldigt ont om mat. Därför gjorde en munk om sitt instrument till en träsked. Och det gjorde visst så att situationen förbättrades.
Så förmodligen är väl denna jättestora sked gjord som minne av den händelsen. Det är förbjudet att fälla träd här, så förmodligen är den väl inte tillverkad av trä som vuxit här på ön.

Mina ögon dras ofta till blommor o. likn. medan andras ofta dras mot ätbara ting, denna gång rökta ostron😊             

När vi sedan återkommit till Hiroshima, så hände inte så mycket mer än att vi tog en promenad till stationen, där vi hittade en indisk restaurang som omväxling.        

Nästa morgon lämnar vi Hiroshima för en tur med Shinkansen till Osaka, sista staden på denna resa.

Dag 10    Hiroshima      12 april     inlägg 14

Vi lämnade hotellet i Kyoto tidigt på morgonen, för att ta Shinkansen till Hiroshima.

Där började vi med att besöka Peace Memorial Park. Det första vi såg var resterna av industrihallen, som finns med på Unescos världsarvslista.

Fredsklockan som besökare kan ringa i. Barnens monument:högst upp en flicka med utsträckta armar, och över henne symbolen för långt liv och lycka, en trana. Bakgrunden till utformningen av monumentet är historien om Sadako Sasaki.

Inne på museet finns små papperstranor (ca 3-4 cm stora) som jag tror att Sadako Sasaki vikt. Hon var den ficka som drabbades av leukemi, och som hoppades på att bli frisk om hon bara kunde vika 1000 tranor. Skolbarn fortsätter än i dag att vika tranor och skicka till museet. Dessa visas upp i glasmontrarna runt monumentet.

Tog inte många bilder inne på museet. Gripande var bl.a. att höra och se berättelser på video från personer som upplevt bomben.

Allt detta var inte tillräckligt för att japanerna skulle kapitulera. Det behövdes ytterligare en atombomb över Nagasaki den 9 aug.

För att vi skulle få något annat på näthinnorna, så blev det stund i en trädgård före lunchen.

Mycket bra upplägg!

Trädgårdens namn ”Shukkeien” betyder ungefär ”kympt landskaps sceneri”. Den är uppbyggd som en kopia av en sjö i Kina.

Trädgården började anläggas kring 1620. Den förstörs av brand under bombningen, men återuppbyggs igen, och är färdig på nytt 1964.

Trädgården var anlagd runt en damm med mer än 10 små öar. Man promenerar runt dammen längs en stig som slingrar sig fram. Detta gör att trädgården känns betydligt större än vad den egentligen är.

Bron mitt i dammen delar den i 2 delar, en symboliserar jorden och den andra himlen.  Och dessa förenas av bron i form av en regnbåge.                  

           Tror detta var den trädgård med mest blommande växter i som vi besökte.

Det jättestora Ginkoträdet kastades omkull av tryckvågen så att dess grenar gick av. Trots detta, så överlevde detta träd atombomben. Det enda av trädgårdens alla träd som gjorde det. Nu är det 17 m högt och stammen är 4 m i omkrets, och det uppskattas att vara mer än 200 år gammalt. Frön från trädet skickas ut i världen som en vädjan om fred.

Efter besöket i trädgården var det lunchdags. Och vi får prova på en specialitet för Hiroshima…..

Men det kommer i nästa inlägg, för vi har även ett annat besök kvar denna dag.

Dag 9    Kyoto      11 april     inlägg 13

Dags för en utlykt till Miho muséet, ca 1 tim och 15 min bussresa från Kyoto.

Mihoko Koyama var arvtagerska till ett japanskt textilföretag, Toyobo. Hon började redan som barn att spara på tekannor. Och från början var museet tänkt att rymma hennes personliga samling av sådana. Men det blev större än så……

Nu finns där en samling asiatiska och västerländska antikviteter. Men för min del så var själva muséet intressantare än samlingen. För liknande utställningsföremål har jag sett på andra ställen.

 Mihoko Koyama grundade också en religiös rörelse, Shumei.

Uppdraget att rita museet gick till arkitekten Pei. Han är född i Kina, men amerikansk medborgare sedan 1954.Inspirationen till muséets utformning hämtade Pei från en berättelse han hört som barn.                                                                                                En fiskare kom vilse, och kom till en dunge med blommande persikoträd. Den ledde honom till en källa nära ett berg, där han såg en ljusstråle, som kom från en grotta vid bergets fot. När han kom in i den ledde en smal stig honom fram till ett Shangri-La liknande land.

Liksom i berättelsen växer här persikoträd. Och vägen slingrar sig fram likt en stig. Vi kom nog i alldeles rätt tid, när träden blommar!

Och när man gått ett tag, så kommer man fram till en tunnel, där väggarna är klädda med någon aluminiumliknande metall.

                   Vid utgången ur tunneln skymtar entréen till muséet.

Ca 3/4 av byggnaden ligger under jord för att inte påverka det omgivande skogspartiet alltför mycket. Och man har också försökt återställa omgivningen så mycket som möjligt efter själva byggandet. Bl.a. återplanterade man ett månghundraårigt träd när byggnaden var klar.

När man kommit in, så har man det gamla återplanterade trädet rakt fram i blickfånget.

Långt bort i fjärran kan man också skymta centrat för den religiösa rörelsen samt ett klocktorn.

                                Väggar och golv är i kalksten från Frankrike.

Taket är en konstruktion i metall och glas. Och de som sett Louvren med huvudentrén i glas, kan nog se likheten med detta tak. Det är samme arkitekt som ritat dessa. Mihomuséet öppnade 1997.

I entréhallen fanns den enorma bänken gjord i ett enda trästycke. De enda tekannor jag såg var dessa i en av muséets butiker.

På väg ut från muséet såg vi denna kvinna som satt och plockade skräp ur sin ”bakelse”klänning. Inte den vanligaste klädseln precis för ett muséebesök😊

             Sen eftermiddag, tillbaks i Kyoto gick vi ut för att ”göra” stan lite.

I en ”arkad” eller galleria, som väl vi skulle säga, såg jag 2 olika tygffärer. Men inte lätt att hitta något ”speciellt”, det var ju lite rörigt.

Senare på kvällen kom vi också till äldre delar av stan. Pontocho är centrum för ett relativt nytt "fenomen" boy-geishor. Många kvinnor i Japan väljer numera att göra karriär i stället för att gifta sig och skaffa familj. Det kan då hända att de behöver ha ett manligt sällskap med i något socialt sammanhang i arbetet.

Gion-shijo är ett traditionellt geisha kvarter.

Det kändes aldrig olustigt eller hotfullt på något sätt att gå i dessa smala, lite mörka gränder heller. Brottsstatistiken är väldigt låg i Japan.   Och det verkar vara gott om poliser 😊

Sista natten i Kyoto......