Dag 9 Kyoto
11 april inlägg 13
Dags för en
utlykt till Miho muséet, ca 1 tim och 15 min bussresa från Kyoto.
Mihoko Koyama var
arvtagerska till ett japanskt textilföretag, Toyobo. Hon började redan som barn
att spara på tekannor. Och från början var museet tänkt att rymma hennes
personliga samling av sådana. Men det blev
större än så……
Nu finns där en samling asiatiska och västerländska antikviteter.
Men för min del så var själva muséet intressantare än samlingen. För liknande
utställningsföremål har jag sett på andra ställen.
Mihoko Koyama grundade också en religiös
rörelse, Shumei.
Uppdraget att
rita museet gick till arkitekten Pei. Han är född i Kina, men amerikansk
medborgare sedan 1954.Inspirationen till muséets utformning hämtade Pei från en berättelse han hört som barn. En fiskare kom vilse, och kom till en dunge med blommande persikoträd. Den ledde honom till en källa nära ett berg, där han såg en ljusstråle, som kom från en grotta vid bergets fot. När han kom in i den ledde en smal stig honom fram till ett Shangri-La liknande land.
Liksom i
berättelsen växer här persikoträd. Och vägen slingrar sig fram likt en stig. Vi
kom nog i alldeles rätt tid, när träden blommar!
Och när man gått
ett tag, så kommer man fram till en tunnel, där väggarna är klädda med någon
aluminiumliknande metall.
Vid utgången ur
tunneln skymtar entréen till muséet.
Ca 3/4 av
byggnaden ligger under jord för att inte påverka det omgivande skogspartiet
alltför mycket. Och man har också försökt återställa omgivningen så mycket som
möjligt efter själva byggandet. Bl.a. återplanterade man ett
månghundraårigt träd när byggnaden var klar.
När man kommit
in, så har man det gamla återplanterade trädet rakt fram i blickfånget.
Långt bort i
fjärran kan man också skymta centrat för den religiösa rörelsen samt ett
klocktorn.
Väggar och golv
är i kalksten från Frankrike.
Taket är en
konstruktion i metall och glas. Och de som sett Louvren med huvudentrén i
glas, kan nog se likheten med detta tak. Det är samme arkitekt som ritat dessa. Mihomuséet öppnade 1997.
I entréhallen fanns den enorma bänken gjord i ett enda trästycke. De
enda tekannor jag såg var dessa i en av muséets butiker.
På väg ut från
muséet såg vi denna kvinna som satt och plockade skräp ur sin ”bakelse”klänning.
Inte den vanligaste klädseln precis för ett muséebesök😊
Sen eftermiddag, tillbaks i Kyoto gick vi ut för att ”göra” stan lite.
I en ”arkad”
eller galleria, som väl vi skulle säga, såg jag 2 olika tygffärer. Men inte lätt
att hitta något ”speciellt”, det var ju lite rörigt.
Senare på kvällen
kom vi också till äldre delar av stan. Pontocho är centrum för ett relativt nytt "fenomen" boy-geishor. Många kvinnor i Japan väljer numera att göra karriär i stället för att gifta sig och skaffa familj. Det kan då hända att de behöver ha ett manligt sällskap med i något socialt sammanhang i arbetet.
Gion-shijo är ett traditionellt geisha kvarter.
Det kändes aldrig olustigt eller hotfullt på något sätt att gå i dessa smala, lite mörka gränder heller. Brottsstatistiken
är väldigt låg i Japan. Och det verkar
vara gott om poliser 😊
Sista natten i Kyoto......
Sista natten i Kyoto......
2 kommentarer:
Vilket museum och dess omgivning! Underbart!
Ja i den tygaffären kan jag förstå att det var svårt att hitta något. :)
Kram
Kerstin
Vilken fantastisk byggnad och omgivning. Så bra,nu kan jag säga att jag har japansk trädgård---med mossa:-)).Intressant.
kram Gudrun
Skicka en kommentar