Tyg & Otyg

Dag 9    Kyoto      11 april     inlägg 13

Dags för en utlykt till Miho muséet, ca 1 tim och 15 min bussresa från Kyoto.

Mihoko Koyama var arvtagerska till ett japanskt textilföretag, Toyobo. Hon började redan som barn att spara på tekannor. Och från början var museet tänkt att rymma hennes personliga samling av sådana. Men det blev större än så……

Nu finns där en samling asiatiska och västerländska antikviteter. Men för min del så var själva muséet intressantare än samlingen. För liknande utställningsföremål har jag sett på andra ställen.

 Mihoko Koyama grundade också en religiös rörelse, Shumei.

Uppdraget att rita museet gick till arkitekten Pei. Han är född i Kina, men amerikansk medborgare sedan 1954.Inspirationen till muséets utformning hämtade Pei från en berättelse han hört som barn.                                                                                                En fiskare kom vilse, och kom till en dunge med blommande persikoträd. Den ledde honom till en källa nära ett berg, där han såg en ljusstråle, som kom från en grotta vid bergets fot. När han kom in i den ledde en smal stig honom fram till ett Shangri-La liknande land.

Liksom i berättelsen växer här persikoträd. Och vägen slingrar sig fram likt en stig. Vi kom nog i alldeles rätt tid, när träden blommar!

Och när man gått ett tag, så kommer man fram till en tunnel, där väggarna är klädda med någon aluminiumliknande metall.

                   Vid utgången ur tunneln skymtar entréen till muséet.

Ca 3/4 av byggnaden ligger under jord för att inte påverka det omgivande skogspartiet alltför mycket. Och man har också försökt återställa omgivningen så mycket som möjligt efter själva byggandet. Bl.a. återplanterade man ett månghundraårigt träd när byggnaden var klar.

När man kommit in, så har man det gamla återplanterade trädet rakt fram i blickfånget.

Långt bort i fjärran kan man också skymta centrat för den religiösa rörelsen samt ett klocktorn.

                                Väggar och golv är i kalksten från Frankrike.

Taket är en konstruktion i metall och glas. Och de som sett Louvren med huvudentrén i glas, kan nog se likheten med detta tak. Det är samme arkitekt som ritat dessa. Mihomuséet öppnade 1997.

I entréhallen fanns den enorma bänken gjord i ett enda trästycke. De enda tekannor jag såg var dessa i en av muséets butiker.

På väg ut från muséet såg vi denna kvinna som satt och plockade skräp ur sin ”bakelse”klänning. Inte den vanligaste klädseln precis för ett muséebesök😊

             Sen eftermiddag, tillbaks i Kyoto gick vi ut för att ”göra” stan lite.

I en ”arkad” eller galleria, som väl vi skulle säga, såg jag 2 olika tygffärer. Men inte lätt att hitta något ”speciellt”, det var ju lite rörigt.

Senare på kvällen kom vi också till äldre delar av stan. Pontocho är centrum för ett relativt nytt "fenomen" boy-geishor. Många kvinnor i Japan väljer numera att göra karriär i stället för att gifta sig och skaffa familj. Det kan då hända att de behöver ha ett manligt sällskap med i något socialt sammanhang i arbetet.

Gion-shijo är ett traditionellt geisha kvarter.

Det kändes aldrig olustigt eller hotfullt på något sätt att gå i dessa smala, lite mörka gränder heller. Brottsstatistiken är väldigt låg i Japan.   Och det verkar vara gott om poliser 😊

Sista natten i Kyoto......