torsdag 9 augusti 2018

En augustivecka går extra fort.....
när man har barnbarnen hos sig. Det blev inte riktigt en hel vecka, och inte alla var här samtidigt.
Aktiviteterna har avlöst varandra, dock utan bad denna gång.
För några veckor sedan var E och V här ett par dagar också. Då hann vi med att prova på att solfärga.
När nu M och S var här ville gärna M också prova. Tänkte testa fast det var molnigt, men solen tittade fram efter ett tag. Det är M´s tyg överst på bilden här under.
Innan de kom denna gång, passade jag på att testa med några andra färgsorter, och med stenciler. Proverna nere till höger. (Om man klickar på bilden blir den större).
Något vi inte gjort tidigare med barnbarnen var att spela Monopol. Det var otroligt länge sen det spelet var framme 😊 Det var något som föll i god jord, samma spelomgång fortsatte länge med pauser emellan. Och det spelades både ute och inne.
Om man är hos oss på sommaren, så ingår det förstås att promenera till Slagsta kiosken för att äta glass.
När nu E och V kom några dagar igen, så passade vi på att sy lite av det de hade solfärgat.
Har inte tidigare sytt något tillsammans med dem, och jag blev förvånad över hur pass bra de klarade av symaskinen. Detta får vi nog försöka göra fler gånger!
Och vad blev det nu av tygbitarna då?
Jo, var sin fin påse blev det! Den stora påsen fick grönt foder och den mindre fick svart. Och vi anpassade inte storleken till något speciellt, men de passade bra till mobil med tillbehör resp. "plattan". Bara en av dem ville ställa upp på bild😊

måndag 30 juli 2018

Arbete pågår.....
i alla fall ibland, och korta stunder. Denna sommar med sin värme är inte riktigt lämpad för trädgårdsarbete, så det går långsamt framåt.
Det vi arbetar med är den här hörnan. Och det har fått mig att fundera lite på hur den har förändrats genom åren. När vi flyttade hit 1984 så fanns det stora körsbärsträdet, men under det var bara en dålig gräsmatta och en kompost.
Vi upptäckte så småningom att vi behövde en skuggplats att sitta på ibland. Testade platsen med vårt första trädgårdsmöbelinköp. Inhandlat tidigare till radhuset där vi bodde några år. Bilderna här under är från 1996.
Flädern (från 1985) har tidigare stått på 2 andra ställen men inte trivts, men överlevt. Här verkar den nu ha hittat sin lämpliga plats. För det är samma fläder som  växt till sig som på denna bild som är från 2011. 
Kändes bra att sitta i skuggan av körsbärsträdet, så nästa år (1997) blev den stensatt.
2015 började jag göra om stenläggningen. Anledningen till det var, att vi ville göra denna plats mindre och kunna använda stenar till en ny skuggplats i trädgården. Vi ville där använda likadana stenar, och nu hade de utgått ur sortimentet.
Det gamla körsbärsträdets grenar började dessutom ge med sig, och fungerar inte längre lika bra som klätterstöd för vildvinet.
Arbetet går framåt, och så småningom blev det även ett par "förvaringslådor" byggda för att bättre kunna förvara den överblivna sanden (från den nya skuggplatsen). 
Nu i år får denna plats lite översyn, men vi ger oss också på området bakom vinbärs/krusbärsbuskarna. Där har gräsmattan numera blivit "ogräsmatta", och den har också varit ett litet upplag för sten.
Så här såg det ut 10 juli, lite har det hänt här. Men det blir det mer om en annan gång....

torsdag 26 juli 2018

Julidagar.
Några dagar har vi haft besök av barn och barnbarn, tack vare det så blev det även lite bad för vår del i Mälaren.
Men för barnbarnen var det inte riktigt tillräckligt, det behövdes även vatten i trädgården. Tur att det inte är bevattningsförbud här 😊 Och en hel del av vattnet kunde jag sen återanvända till att vattna alla växterna i krukorna.
Blev förstås både glass och tårta, dock inte samma dag. Vi passade på att fira morfar lite i förväg. Tårta med citronfromage och lite av årets första björnbär. Plockade 9 dl 21 juli, förra året plockades de första mer än 5 veckor senare......
 Länge sedan jag såg någon igelkott..... men medan barnbarnen var här fick vi även besök av en igelkott. Den hade lyckats tränga in sig mellan dynlådan och altanstaketet. Efter ett tag tog den sig tack och lov ut i "friheten" igen på egen hand. Det var inte det enda djurbesöket...... vid ett tillfälle upptäcktes en så jättesöt liten mus ute på gräsmattan. Den blev nog lite förskräckt, för den höll sig helt stilla ett bra tag, så vi hann titta på den. Dock hade jag inget tillhands att fota den med.......
Vi passade på att prova lite solfärgning. Först gjorde vi ett test med 2 olika färgtyper för att se vad som fungerade. När vi sett det, fortsatte gärna tjejerna med lite mer. Få se om vi eventuellt hinner sy något av tygbitarna kommande helg, när de nog passerar här på väg hemåt.
 Det är ju ett otroligt bärår i år..... Vi har nog aldrig tidigare kunnat plocka så mycket körsbär på vårt träd, 31,5 l blev det i år. Har hitintills kokat 2 omgångar med saft, och mer bär finns kvar i frysen..... Under dagarna här plockade vår dotter en hel del på grannens träd, så det blev ytterligare en omgång saft kokad. Innan de kom, hann jag också koka björbärssylt på förra årets skörd. Det gäller ju att göra lite plats i frysen för kommande skörd.
 I morgon är det dags att sila flädersaften som nu drar i kylskåpet. För med temperaturen som nu råder ute, har vi det skönare inomhus, i synnerhet när vi sätter på värmepumpen som kylare. 
Nu dags att se till att växterna ute får vatten igen..... Hoppas verkligen meteorologerna har rätt med helgprognosen!

torsdag 12 juli 2018

Mycket sytt blir det inte.....
men för några veckor sedan sydde jag en klänning. Bra länge sen det hände 😌
Fanns ett mönster som jag ville testa.
Tyget har legat till sig, inköpt på Jofotex för flera år sedan. Tycker det känns lite japanskt, med sitt krysantemumliknande mönster.
Vet att tyget inte kommer att behålla färgen så bra, en väninna föll nämligen för samma tyg samtidigt. Men hon dröjde inte att sy av sitt 😊 Men lika så gott att använda det för att testa modellen.
Så här blev den då på.....
Så mycket körsbär som i år, har vi nog aldrig haft tidigare! Trädet har vi planterat efter 1984, då vi flyttade hit. Men före 1994, för då började jag föra lite "trädgårdsdagbok". Nu är det dock lite mindre kvar i trädet.
För under veckan som gått har det skördats en del. H som brukar plocka de flesta bären här i trädgården, har hitintills plockat av 17 liter. Idag började även jag att plocka lite, fick ihop 6 liter ganska fort.
Sen blev det faktiskt ett par kakor bakade, kors i taket 😊 Det är ju inte mycket man orkar annars i den här värmen. 
Tog också och mixade lite, tror jag ska ta och göra lite glass imorgon..... kanske blanda i lite mörk choklad också. Det kan nog bli gott!

lördag 7 juli 2018

Sista dagarna i Portugal.

Efter att ha tagit det lugnt en dag "hemma" i byn, så var det dags för ytterligare en utflykt.
Denna gång till Portugals 3:dje största stad, Coimbra, som var huvudstad mellan 1139 till 1260. Där finns Portugals äldsta universitet, som också är ett av Europas äldsta. Läste förresten alldeles nyss, att Coimbra har en vänort i Sverige, nämligen Lund.
På väg dit passerade vi bl.a. detta hus, och mellan 2 gator gick vi uppför en trappa.
Platsen mellan universitetsbyggnaderna kändes nästan lite ödsligt stor. På ett ställe fanns  denna fina mosaik. På universitetet finns ett välkänt bibliotek, som vi dock hoppade över att besöka. Många studenter från hela världen söker sig till detta universitet.
Från den öppna platsen hade man en fin utsikt över en del av staden med floden Mondego.
Vi tog oss dock uppför alla 184 trappstegen i tornet (vi behövde inte räkna själva 😅), varifrån vi fick en ännu vidare utblick över staden. Även jag tog mig upp där... förstår varför skylten avrådde vissa att göra det.
Efter all "trappklättring" ansåg vi oss förtjänta av varsin glass.

Under bilfärderna så la jag märke till en växt med silvergröna blad, som såg ut att slingra sig upp i de kala träden. På andra ställen såg det ut som buskar, och även träd. Började förstås söka på nätet, och kom fram till att det måste vara eukalyptus.
Läste då att dessa träd kan bli upp till 30-40 m höga i Europa, och kan växa ca 5 m om året.
I Australien, som det härstammar från, kan de bli upp till 100 m höga och växa dubbelt så mycket om året.
 På många ställen i denna del av Portugal ser man tydligt var förra årets stora skogsbränder härjade.  I juni (17-24) brann det samtidigt på ca 60 ställen, och över 60 människor omkom. 
I juli brann det igen i en närliggande region. I oktober var det dags igen, då dog ca. 30 människor, även i Coimbra.
Varför blir det då så pass omfattande bränder i Portugal? Blev förstås intresserad och började googla...... 
Jo, anledningen är just eukalyptusodlingarna. Här finns lite fakta om varför man började anlägga dessa. 
Och här finns ett avsnitt från Sveriges radio, som förklarar mer varför skogarna brinner.
Bl.a. beror det på att bladen avger en olja, som väldigt lätt självantänder i hög värme. Själva träden tål skogsbränder bra, och kan t.o.m. vara beroende av dessa för att sprida sig.

En kväll blev det en utflykt till staden Côja, för att vi skulle slippa laga middag en dag.
Var väl inte så speciellt mycket att se där, men vindkraftverken "gjorde sig" ju bra högt uppe på berget. Såg även detta speciella träd, som jag tror är mimosa av bladen att döma. Mimosa har jag tidigare alltid trott vara gul......Denna är ju mer rosa. Någon som vet om det är det, eller möjligen vad det kan vara om det är något annat?

torsdag 5 juli 2018


Har blivit fler resor än vanligt denna vår-sommar.

Har nyligen kommit hem från en resa till Portugal. Vi tillbringade en vecka med barn och barnbarn på landet i bergen mellan Lissabon och Porto. Vår dotter hade hyrt en bostad genom Airbnb, i en mycket liten by, Pereiro.
På andra sidan byvägen bodde det tydligen några från England. Vi hade ingen flagga med oss, men när Sverige spelade match kunde vi inte motstå att hänga ut en Sverige-tröja. Kanske lika så bra att vi inte är kvar där nu på lördag……
Det blev en del promenader på väldigt kuperade grusvägar, vilket gav mig en del träningsvärk i låren…..Värdelöst vetande: har nog aldrig fått ihop så många trappor på 5 dagar, upp 156, ner 198

Huset vi bodde i ägdes av ett holländskt par och låg på Paradisgatan (Rua Paraiso)
Själva bodde de i huset bredvid, där också poolen fanns som vi använde.
 Härligt lummigt vid poolen och i trädgården. Några av buskarna känner jag inte igen…. Någon av er som eventuellt läser detta som gör det?
 Lite märkligt kändes det att flädern fortfarande blommade. Här hemma hade vi hunnit skörda blommorna. Maj har varit väldigt regnig i Portugal, och veckan vi var där hade ni varmare och soligare här hemma. Förmiddagarna var ofta disiga och dimmiga, några eftermiddagar blev soliga så det lockade att ligga vid poolen en stund. Fast barnbarnen badade ju förstås även när det inte var soligt.
Bredvid poolen fanns också ett bordtennisbord. Där växte bl.a. taybär (björnhallon) som vi fick plocka.
Vi smakade även på mispelfrukterna, men det blev inga direkta favoriter.

Några dagar blev det utflykter, sedan barnbarnen fått ”bada av sig” en del på fm. 

Det var fortfarande disigt när vi for iväg på måndagens utflykt. När vi åkt ett tag på de smala, slingriga "serpentinvägarna" blev det helt "mjölkvitt", och man såg absolut ingenting av omgivningen. Tack och lov syntes fortfarande vägen......
Det lättade när vi kom ner till målet som var Piodao.
En mycket speciell liten stad där så gott som alla hus, förutom kyrkan, var byggda av brun sten. 
På vissa ställen var det endast den minsta av oss som provade på att gå in......Några vandringsleder utgick härifrån. Och vi var 4 som tog leden som gick mot Foz D´Egua. Tror det var den kortaste 2,8 km vi gick. Men den tog då betydligt längre tid än 45 min för oss. Men så var vi ju lite sakletare också 😊

Lite vyer från vandringen. Det är ett dramatiskt landskap, och jag tror att man kan skymta lite hur vägarna slingrar sig fram längs bergen. Häruppe var det ju också betydligt dimmigare än nere i dalarna. 
När vi gått en bit upptäckte vi bilen med de 2 som åkte för att hämta upp oss på ett annat ställe. Kul att vi upptäckte varandra!

Här närmar vi oss målet. Många stora fina pinjekottar hade vi hittat, och även några andra små kottar som var lite knappliknande. Många fina skifferbitar såg vi också, men vi kunde bara få med oss en liten tunn en.
Det får nog bli ett inlägg till med lite fler bilder från andra dagar.....

torsdag 7 juni 2018

Dags att avsluta denna resa,
som verkligen inneburit en resa bakåt i tiden. Och som väckt en hel del tankar, vilka gjort att nattsömnen blivit lite sämre än vanligt emellanåt. Men det har det varit värt! 

Från Kiruna körde vi så söderut igen på E10, för att sen svänga av på E45 mot Karesuando.
Vi stannade först till i Svappavaara, för att ta oss en titt på Ormen långe och skolan. 
Skolan där jag arbetade en dag i veckan. Minns inte så mycket av själva jobbet, men en annan sak fastnade desto djupare. Det en pappa sa till mig vid kaffet efter ett föräldramöte: "syslöjd var då inget för grabbarna här uppe, de skulle ju vara på fjället och jaga"......  

Gruvan i Svappavaara var klar 1965, och då behövdes mer bostäder för den kraftigt växande befolkningen. Ormen långe (ca 200 m långt) var första delen av ett stort stadsplaneprojekt, som kallades Ansikte mot söder, och som var ritat av Ralph Erskin.
Men det visade sig att Ormen långe inte alls var lika lång som under åren vi bodde däruppe. Vi pratade med en man som bodde i samhället, och som berättade att numera var halva huset rivet. 
Något annat som var rivet, var det speciella huset, som låg vid infarten till samhället, när vi kom dit första gången. Huset som nästan fick mig att vilja vända tillbaka.... Det var ett vindpinat grått hus, utan tillstymmelse till färg, och med ett långt taktäckt "däck", ungefär som i gamla vilda västernfilmer.

Sen närmade vi oss Vittangi, skulle vi känna igen oss? Hur kom det sig att vi hamnade ändå här uppe i norr? Anledningen till det var att det då var en betydligt kärvare arbetsmarknad för lärare. Min man, som också är lärare (matte, fysik, kemi), sökte över 40 tjänster i hela Sverige, från Ystad upp hit till Kiruna kommun. Detta var den tjänst han fick......

Första huset vi bodde i var det inte svårt att känna igen, även om nu folktandvården inte fanns kvar där den låg på den tiden. Nu fanns den i en nybyggnad som även innehöll vårdcentral och äldreboende.
På övre våningen i huset fanns 2 st 5-rums lägenheter där tandläkarna bodde. Och inklämt mellan dem låg en liten 2-rummare, där hallen samtidigt var kokvrå, och där även dörren till badrummet fanns.Där skulle då vi bo...... Flyttkarlarna undrade lite försynt, om de skulle ställe vårt bohag på trottoaren 😊, så litet var det.  Behövde någon komma in genom vår lägenhetsdörr, samtidigt som skärbrädan användes, så måste den först tömmas och skjutas in......B var vårt sovrumsfönster och A var fönstret i vardagsrummet. Sovrummet var så litet så knappt 2 sängar fick plats, och då gick inte dörren att stänga....... Och var i hela fridens namn skulle vi kunna placera en spjälsäng om några månader, skulle vi bli tvungna att skaffa våningssäng.....? 
En fördel med boendet var, att vi lärde känna tandläkarna, och fick akuthjälp med rotfyllning av en tand en söndag.
Vi fick dock hjälp av skolledningen att ganska snart hitta en större och mer lämplig lägenhet för en barnfamilj. Fast rektorn tyckte att vi skulle bygga hus, han var även husförsäljare 😊. Men det gav vi oss inte in på, var ju osäkert hur länge vi skulle bli kvar så långt uppe i norr.

I detta hus fick vi så hyra övervåningen, 3 rum och kök, och badrum med fönster på gaveln, större än vad det var nu. Kände mycket väl igen gatan, och gissade först att det var detta hus. Medan vi gick där, så kom jag på att husägaren hette Hansson. Ett par hus därifrån var en man ute i trädgården, och han kunde bekräfta att det bott en Hansson i detta hus.
                    Andreas är här ute på gården, och man ser ju att uthuset finns kvar.
Som jag mindes det, så fanns det just inte några hus på andra sidan gatan, men det gjorde det nu. Här har han klättrat upp och står framför vårt sovrumsfönster.
På väg mot huset där vi bodde den längsta tiden där uppe, så passerade vi skolan. Nu hade den blivit gul, och var numera Folkets hus. Redan då för 45 år sedan så fanns det även skolbyggnader i tegel, dessa hade nog blivit lite fler nu. Vinkelrätt ut från det gula huset (till höger längs med Centralvägen) fanns då även en brun mindre byggnad med bl.a. en gammal textilsal. När skolledningen hörde att jag var textillärare, fick jag några timmar i veckan med "Fritt valt arbete" i textilslöjd, fram t.o.m. oktober. Vårt barn förväntades komma i början av november...... Det jag minns från dessa timmar, var att det var trångt i salen med 19 elever, som nästan satt på varandra. En elev råkade sträcka ut en arm, varvid en symaskin for i golvet...... Många elever pratade helst meänkiele (tornedalsfinska).....som ju jag inte förstod ett ord av.
Här vid stranden till Torneälv hade jag växtfärgnings kurs med 2 grupper veckan innan skolan började andra året. En grupp på fm och den andra på em. På vägen ovanför for många turistbussar, med framförallt tyskar på väg mot Karesuando och finska gränsen eller därifrån.
Det hände att bussarna stannade på vägen och vi fick besök av turisterna, som undrade om vi kokade fisk 😊.
Det andra året hade jag ju sån tur, att en av textillärarna flyttade från orten. Varför jag fick tjänsten jag sökt överflyttad från Jukkasjärvi hit till Vittangi. Hade också en kvällskurs i lappteknik, fast på den tiden hade jag knappt börjat med det själv. Kursnamnet "Lek med lappar" var väl kanske inte det bästa här uppe 😊. Men som jag minns det blev kursen ändå fulltecknad.....
 Kyrkan ligger så vackert alldeles intill en sjö. Och den var tydligen renoverad året innan vi kom dit, upptäckte jag vid detta besök.
 Konsumaffären är sig lik..... Däremot ser det tomt ut i affärslokalerna på andra sidan gatan. Där i presentaffären frågade expediten vid ett tillfälle innan vi flyttade, om jag kanske  behövde tyg till nya gardiner, när jag nu snart skulle flytta 😊 Jag, som var uppvuxen i en relativt stor stad (Örebro), fick där och då lära mig att man höll koll på de inflyttade, lärare, tandläkare och dylika.
Lärde känna bl.a. en kvinna från Göteborg (B), som hade en son jämnårig med vår  Vi brukade någon gång i veckan ta med sönerna ut, och sedan fika hemma hos varandra.
På vintern var det sparklåda som gällde.
Efter träffen med mina kurskamrater i Umeå, hade jag lite mailväxling med en av dem. Hon (E) berättade då, att hon hade en bekant från Vittangi (A), och undrade om jag kanske kände hennes föräldrar. Först kom jag inte på vad kvinnan hette i efternamn, men när E berättade vad hennes bekant hette, så började minnena komma tillbaks. När jag då svarade henne, att det nog kunde stämma, och att jag visste att hon avlidit några år efter att vi flyttat därifrån, så bekräftade hon (E) att det hade denna A´s mamma gjort. Kunde ännu inte dra mig till minnes vad sonen hette..... Men någon timme senare slog det mig, att han hette Hans. Fick då bekräftat att denna A, har en bror som också heter Hans. På så vis fick jag veta att denne Hans numera är fotograf. Ibland känns världen bra liten.....😊

Det blev 2 härliga år här uppe, år som jag inte vill ha ogjorda! Det var en fin liten by att bo i. Härliga vårvinterdagar när man åkte ut med skidor på älven med sonen nerbäddad i pulka.
Det som var svårt att vänja sig vid, var mörkret under vintern när det var ljust bara någon timme mitt på dagen. Det var dock fortfarande lite svårt att hitta en tjänst för mannen i matte, fysik och kemi. Då sökte han i stället en tjänst som musiklärare. Vilket gjorde att vi lyckades få varsin tjänst på samma skola i Ludvika. Efter ett år där fick han så äntligen en mattetjänst, men på lite pendlingsavstånd. Efter 2 år i Ludvika, så blev det då Eskilstuna, med tjänst i de rätta ämnena. Och här har vi nu hunnit bo i 41 år,